lördag 18 april 2009

Min Pappa

ja, vad ska jag säga om honom.....han sitter just nu ensam i sitt lilla hus i skogen.....ensam och känner sig övergiven.... Tänk, en gång var han en liten pojke, hans hår var vitt som snö och jag tänka mig att han var lika full i bus som vilket barn som helst. Han växte upp i en familj där han var yngst av 5 syskon men egentligen så vet jag inte så mycket mer om hans uppväxt men det han har uttryckt psykiskt och fysiskt genom sitt handlande och varande som vuxen (som min pappa) tyder på att den lilla pojken han en gång var inte hade det så lätt....Det gör ont att se den lilla pojken med kritvitt hår så oskyldig och så skör....hans hår blev med tiden mörkare och mörkare, nästan svart..lika så blicken i hans ögon.....och nu sitter han ensam..hans hår börjar bli grått, hans svarta ögon börjar blekna och jag tycker mig skymta den lilla ångestfyllda pojken i hans ögon....som om de svarta i hans ögon en gång var en mur, ett försvar som nu sakta börjar rasera.....
Upplagd av

2 kommentarer:

  1. sussie19 april 2009 kl. 00:21

    Hälsar du på honom ibland? Min pappa dog alldelles för tidigt, och jag ångrar att vi inte fick mer tid tillsammans....kram

    SvaraRadera
  2. Annelie Persson20 april 2009 kl. 06:48

    åh bvad fint o vackert du har skrivit om din pappa, känner precis likadant för min, tuff uppväxt inte konstigt han blev som han blev, kram till dej gumms. ingen tv, ingen telefon inget eget bredbasnd, ingen normal mobil, börjar tröttna nu....suck menmen egentligen är det min spänningshuvudvärk som gör mej tokig, o lite ledsen över att buster gjorde ett utfall mot göran igår....undrar om han blitt slagen nångång buster altså?....min lilla älskling,

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)