Tankar...

Livet utanför familjen kan vara så gigantiskt att MITT liv inte verkar ses som prio 1. Ja, knöligt att förklara....Alltså jag ser ju min familj som mitt "prioritets liv" och eftersom jag studerar så är blir det alltså skolan och studierna prio 2. För vem är jag utan min familj? Ja ingen svår fråga egentligen men att arbeta och studera det gör man ju för att man mer eller mindre måste, för att försörja familjen.

Familjelivet är inte ett lätt liv, man får tampas med flera olika personligheter och flera olika VILJOR, en del vet deras bästa men de flesta vet de INTE... så står man där och ska pussla, pyssla, knåpa, vrida, vända, erkänna fel, hävda sin rätt, ge sig, stå upp för sig själv och för dom som inte kan göra det själva, forma, bygga...För dagen...för resten av livet...som kanske tar slut imorgon.... *peppar peppar* (smärta i bröstet lite ångest, tar ett djupt andetag) Jag har liiite tvångstankar, om man säger nånting hemskt som jag nyss gjorde så måste jag säga *peppar peppar* annars händer det.
Pust, det är inte lätt att leva, inte lätt att leva med sig själv och definitivt inte lätt att leva med andra.....ibland så komplicerat att jag bara vill stanna hemma men ICKE, det går inte, de får man inte!!! Ut med dig! Var social för guds skull! Annars är det nå fel på dig människa!!! Eller är det inget fel så kan det åtminstone BLI något fel, du blir socialt missanpassad arma du!